Att få ”beskedet”

Det var en sommarkväll i juni 2014 som hela min värld vändes upp och ner. Jag hade samma dag kommit hem från att ha spenderat en vecka i ett hus vid havet på Österlen tillsammans med ett helt gäng av mina bästa vänner och skulle denna kväll på en studentfest med en annan kompis. Jag hade börjat plocka fram kläder för kvällens outfit och var i full fart med att sminka mig när mamma plötsligt satte stopp för mina planer. Jag hade ingen aning om varför - jag fick helt enkelt inte gå. I efterhand kändes det självklart som en liten jävla skitgrej rent ut sagt, att blåsa upp sig över en fest, men jag minns hur arg jag blev när svaret på frågan “Varför?” var “För att jag säger så”. För nog måste det vara ett av de värsta svaren man kan få av sina föräldrar. Intet anade jag att anledningen till att jag inte fick gå var för att mamma, tillsammans med pappa, senare på kvällen skulle komma in på mitt rum med min lillasyster i kölvattnet och släppa bomben för oss. Bomben som inte bara skakade mitt rum utan som skakade hela vår tillvaro, vår vardag och våra liv. Min mamma hade drabbats av bröstcancer.


De kommande dagarna kändes, hur klyschigt det än låter, overkliga. Hur kunde livet fortsätta som om ingenting hade hänt, när exakt allting hade hänt? Hur kunde inget vara oförändrat när allt plötsligt var annorlunda? Jag var arg, och jag är fortfarande arg. Jag är så fruktansvärt förbannat ilsket arg på världen och universum eller vad det än är som har bestämt sig för att låta sjukdomen cancer existera.


Sommaren 2014, hösten 2014 och våren 2015 var, för att uttrycka sig milt, för jävliga. Trots att jag visste att utsikterna för bröstcancer var bra var jag rädd, så himla rädd, att min mamma plötsligt skulle försvinna. Jag var rädd att hon skulle bli den där ena personen av tio som inte överlever. Ett par veckor efter att mina föräldrar berättade för mig och min lillasyster skulle mamma opereras.  Hon behövde inte operera bort hela bröstet. Jag och pappa åkte och hälsade på henne på uppvaket och jag har nog aldrig sett henne så liten och svag. Då visste jag inte att det inte skulle dröja länge innan tillståndet förvärrades. I slutet av sommaren började hon få sin cytostatikabehandling. Jag tror att cytostatikabehandlingen var det absolut värsta. Snart började hon tappa hår och hon blev så fruktansvärt seg och trött. Dagarna ägnades åt att sova på soffan, hon åt knappt någonting och biverkningarna av behandlingen var fruktansvärda att bevittna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det då kändes för henne. Det var denna period som jag tror var mest påfrestande för oss alla, både fysiskt och psykiskt. Jag kände mig så maktlös. Året därpå, det vill säga 2015, började strålbehandlingen. Varje dag i över en månad fick hon åka till Lund för behandlingen.


Idag, hösten 2015, så har mamma precis börjat jobba heltid igen. Hon har successivt ökat arbetstiden för att se hur mycket hon skulle orka. Hennes hår har börjat växa ut. Likaså har mitt som jag klippte av ett antal decimeter i samma veva, för att visa mamma att det faktiskt “bara är hår” och att det växer ut igen. Mamma mår i dagsläget faktiskt helt okej. Det gör resten av familjen också. Men det var, och är, en tuff process och det är fortfarande jobbigt att prata om det. När man får ett sådant här beslut får man inte glömma bort att leva. Det är en riktigt eye-opener och det får en att uppskatta ens tillvaro lite extra. Samtidigt var det jobbigt på andra plan. Jag fick fruktansvärt dåligt samvete varje gång vi bråkade, precis som man som tonåring gör med sina föräldrar. Varje gång jag skulle iväg blev jag orolig över att mamma skulle bli ledsen även om jag innerst inne visste att hon ville att jag skulle fortsätta träffa mina vänner och inte stanna upp livet helt och hållet.


Något som också är jobbigare än vad man kanske tror, är att berätta för andra. Jag vågade inte göra det “in real life”. Jag orkade inte se mina vänners medlidande ansikten när det inte var mig det var synd om. Det var min mamma som drabbats av cancer, inte jag. Jag var arg på mig själv för att jag blev så ledsen och arg. Jag visste att chanserna var goda. Mamma fick rätt behandling och hon fick den i tid. Men jag har insett nu att det är okej att vara ledsen. Även om det finns cancertyper där överlevnadschansen är mycket lägre. Jag kunde få höra kommentarer som “Men åh vad skönt att det bara var bröstcancer” och dessa kommentarer gjorde mig ofta stum av chock. Jag kan inte förstår hur man kan vräka ur sig något sådant, trots att jag själv ibland haft snarlika tankar. Tankar om att det faktiskt kunde varit värre. Men man kan inte sätta in sorg och rädsla på en skala. Det är okej att vara arg, ledsen och rädd. Det är okej att känna och det är okej att uttrycka sina känslor. För man vet aldrig. Man vet inte vem som tillhör de procenten som inte lyckas överleva sin cancer. Och oavsett cancertyp är det jobbigt för patienten och anhöriga. Jag själv hade inte förstått det innan jag själv fick uppleva det. Men jag förstår nu. Det går inte att sätta i perspektiv, och det kommer aldrig riktigt gå att sätta ord på det.


Jag får ofta frågan om jag är orolig över mig själv nu. Mamma är den första i vår släkt som, vad vi vet, har fått bröstcancer. Men bröstcancer är ärftligt och tidigare hade jag inte riktigt reflekterat över hur vanlig sjukdomen faktiskt är. Jag hade ingen större kunskap över huvud taget. Man tänker ju att det är sådant som händer andra, men inte en själv. Det är klart att jag är orolig. Inte bara för min egen skull, utan för andras också. Jag hade knappt något hum om hur man kunde upptäcka bröstcancer förut, mer än att man eventuellt kunde känna en knöl i bröstet. Men nu vet jag och jag tycker att det är viktigt att man sprider kunskapen vidare. Min mamma överlevde sin cancer, men det är inte alla som gör det. Bröstcancer uppmärksammas redan väldigt mycket, men det är inte tillräckligt. Det kan aldrig bli tillräckligt.


En av de absolut värsta dagarna i mitt liv, bortsett från dagen jag fick veta, var när jag och mamma satt i bilen och hon sa “Sofia, lova mig en sak. Lova mig att om något händer med mig… Lova att du fortsätter. Lova att du fortsätter kämpa med skolan och att du inte slutar leva ditt liv.” Jag har en dröm om att ingen, ingen någonsin, ska behöva få höra dessa orden. Likaså ska ingen någonsin behöva få höra “Du har cancer”. För att uppnå detta behöver vi jobba tillsammans, och därför kommer jag att fortsätta uppmärksamma och kämpa mot cancern.


En av tre får cancer - men alla drabbas.


Sofia Livman