Psykisk ohälsa – vad du inte ser men ändå har ont av

I dagens samhälle pratas det ofta om att man ska vara nöjd och glad över att vara frisk och kry. Man ska ta vara på det, och många människors största skräck är att man själv eller en närstående person ska bli sjuk. Men hur definieras egentligen begreppet sjuk? I detta fall syftar man ofta på fysiska sjukdomar som cancer, MS, ALS, diabetes och så vidare. Vad som däremot fortfarande idag är tabu, men ett minst lika viktigt problem att uppmärksamma, är psykiska sjukdomar. Vi måste öka medvetandet om att begreppet sjuk sträcker sig så långt förbi vad som syns på utsidan.


Anorexia, depression, ångest, paniksyndrom och ortorexi är alla exempel på psykiska sjukdomar. De är vanligare än man tror, men de syns ofta inte, åtminstone inte i tidiga stadium. Allt för ofta går samhället efter mottot “syns det inte finns det inte” och därmed är detta inte ett ämne som tas upp och belyses tillräckligt. Enligt mina personliga reflektioner är ämnet i sig tabu; man vågar inte prata om det, och man är näst intill rädd för det. Inte för att drabbas av sjukdomen, utan för att associeras med något som ses som negativt och svagt. Varför är det egentligen så? Jo, för att vi inte vet bättre. I ett samhälle där faktorer som framkallar ovanstående typ av sjukdomar hela tiden blir mer vanligt förekommande är det svårt att erkänna att det påverkar en negativt, eftersom symptomen och konsekvenserna hela tiden normaliseras. Det här är en trend vi måste vända. Vi måste öka medvetenheten kring problemet, för att kunna minska problemet. Vad många personer ofta glömmer bort är att en psykisk sjukdom är precis lika illa som en fysisk, och är man drabbad mår man inte bra; sjukdomarna kan faktiskt, i mer eller mindre extrema fall, leda till döden.


Om mer kunskap hade spridits i ämnet hade inte bara drabbade och anhöriga lättare kunnat få hjälp, utan sympton hade kunnat kännas igen i ett tidigare stadie. Viktigt att känna till om psykiska sjukdomar är att den drabbade ofta skäms över det och därmed försöker dölja och förneka det i allra högsta grad. Därför är det otroligt viktigt att som anhörig vara uppmärksam om någon börjar uppvisa onormala vanor och beteenden som kan associeras med problemet.


Ta till exempel en ätstörning. Många ser endast detta som en alldeles för mager person med blek hud och håriga armar, men egentligen börjar det långt innan detta stadie nås. En ätstörning är en psykisk sjukdom som ofta får fysiska konsekvenser. Det finns något som brukar kallas för tippvikt, och denna punkt är det som kan benämnas som “the point of no return”. Det behöver inte vara en väldigt märkbar viktnedgång för omgivningen utan det räcker med någon liten skillnad som den drabbade upplever. Efter att tippvikten passerats är den nedåtgående spiralen igång, och det blir svårare och svårare att ta sig ur beteendet. Om personer i omgivningen däremot är uppmärksamma på de första tecknen kan detta undvikas. Typiska varningsklockor är att personen i fråga ofta eller alltid hävdar att den precis ätit eller ska äta direkt den kommer hem och därmed använder detta som ursäkt för att hoppa över måltider, om personen systematiskt försvinner iväg till toaletten, om personen börjar träna ohälsosamt mycket eller självklart om den på ett onaturligt sätt börjar gå ner i vikt. Man kan även märka på en person om den, i samband med något av de ovan nämnda tecknen, blir mer inåtvänd och oftare säger nej till att delta i sociala sammanhang, som middagar eller att följa med och bada.


Depression är ett annat exempel. Vanligt att uppleva när man går in i en depression är att man konstant känner sig trött och nedstämd, att man inte har någon ork och att man blir stressad eller får ångest. Upplever man detta själv under en period, man brukar prata om 2 veckor och uppåt, bör man söka hjälp (mer om det senare). Ofta när man är i det här läget har man dock inte tillräcklig självinsikt för att känna igen varningstecknen, och därför är det viktigt för anhöriga att vara uppmärksamma på förändringar i beteendemönster och personlighet.


När man uppmärksammat dessa varningsklockor, vad bör man göra då? Framförallt ska man inte vara rädd för att be om hjälp. Detta är något som inte kan poängteras tillräckligt! Ju tidigare man kan få hjälp, desto bättre, precis som med alla sjukdomar. Även om det kan kännas som att man är paranoid kan jag inte nog påpeka att det aldrig är fel att be om hjälp. Chanserna är att om du misstänker att du själv har sjukliga beteenden har du mycket möjligt det, men så länge du själv kan inse det är du fortfarande i ett behjälpligt stadie. Om man är sjuk förnekar man dock ofta det, och vill då inte heller få hjälp, vilket gör att det är viktigt att som anhörig stötta och stå på sig om att personen bör söka hjälp. Ett bra tips är att inte direkt fokusera på en konkret sjukdom eller ett konkret tillstånd, utan istället komma med övergripande frågor om hur personen mår och kanske att konstatera att den inte riktigt känts som sig själv på senaste tiden. Påpekar man ett visst beteende eller någon specifik förändring som sjukdomen medför är det lätt att personen i fråga drar sig undan då den inte vill kännas vid sjukdomstecknen.


När det kommer till att söka hjälp kan man vända sig till skolsköterskan eller kuratorn i första hand, där man kan få information om hur man bör hantera situationen. Man kan även vända sig till BUP (om man är under 18 år), ungdomsmottagningen eller till och med sin lokala vårdcentral för att få hjälp eller en remiss till annan psykolog eller läkare. Behandlingen varierar från sjukdom till sjukdom, men brukar nästan alltid innebära åtminstone samtalsterapi. Det är viktigt att man hittar någon man får förtroende för att prata med, för eftersom sjukdomen är psykisk kan den inte fastställas med hjälp av tester och blodprov – man måste prata om det för att kunna gå till botten med det. Känner man sig inte bekväm med att prata med en läkare eller psykolog är det bättre att vända sig till någon man står nära, en vän, förälder eller kanske en lärare, än att inte prata om det alls. Man måste börja någonstans. Ju mer man håller det inom sig, desto värre blir det eftersom sjukdomen kommer inifrån.


Hur kommer det sig då att psykiska sjukdomar ökar i vårt samhälle? Kraven runt omkring oss ökar hela tiden, framförallt i takt med att internetanvändandet ökar. Man ska ha ett perfekt liv, se bra ut, ha bra betyg, träna och vara hälsosam, ha många vänner, vara ute mycket och ha dyra kläder. Detta är i grund och botten orimliga krav att uppnå, men det är ingenting man får höra lika ofta som man får höra att man trots allt borde uppnå det. Det är lätt att skylla på internet och ökade krav, men det är dags att se sanningen i vitögat och inse att vill vi ha en förändring, måste vi skapa den. Att gömma sig bakom tanken att man som enskild individ inte kan göra något utan att företag och media är ansvariga för att vända denna trend är bekvämt, men tänk efter lite nu. Vilket företag slutar egentligen med något det finns en marknad för? Idag handlar allt om att tjäna pengar, och det är väl i så fall en självklarhet att företag som tjänar bra inte avstår från aktiviteter och material som får dem att göra det? Vi kan inte förvänta oss att dessa företag helt plötsligt bara ska ändra inriktning och säga att “nej, nu ska vi byta spår och satsa 100 % på etik och moral, allihopa!” och sen styra in oss i en värld där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Vi måste också stå upp för rätt och fel, och vi måste ta avstånd för sjuka influenser för att ovan nämnda branscher ska göra det. Vi måste börja, och det vi kan göra är att reducera marknaden för det hela.


Man ska inte skämmas för att man har en psykisk sjukdom. Man ska inte se ner på andra som har det. Istället ska man våga prata om det, våga lära sig och våga fråga, för så länge ämnet är tabubelagt blir problemen som finns i många fall så mycket mer omfattande. Tror man att man behöver hjälp, eller har någon i sin närhet som man tror behöver hjälp, ska man aldrig tveka att söka det. En fysisk sjukdom tas på allvar från första början för att man fruktar konsekvenserna. Sanningen är att psykiska sjukdomar kan få lika förödande konsekvenser, och det är dags att vi öppnar upp ögonen för denna del av begreppet sjuk.


-Lovisa Bergdahl