Att gå i trean – reflektioner från en soon to be före detta ProCivitas-elev


“De har sjukt god mat!”

“Det är massa fester!”

“Folk där är jättesmarta!”

Detta, och mycket mer, tror jag att vi alla fick höra om ProCivitas när vi som små och förvirrade 15-åringar skulle välja gymnasium. Att säga att man hade valt ProCivitas gav både väldigt positiva och väldigt negativa reaktioner, men oavsett vem man pratade med gav det just det – reaktioner. För man hade ju valt skolan som påstod sig vara Sveriges bästa, skolan där lägsta intagningspoängen var många högstadieskolors högsta slutbetyg, skolan med palmer och akvarium i de allmänna utrymmena.


Självklart var man nyfiken. Vad är myt, vad är sanning? Lever skolan upp till sitt rykte? Första skoldagen kom, och det var upp till bevis. Jag tror jag pratar för oss alla när jag säger att vi stolt bar namnet Proccekidz och mer än gärna gick runt i tröjan vi tilldelades samtidigt som vi kände alla andras blickar av avund i ryggen. I alla fall var det vad vi intalade oss själva; kom mallighet på köpet i denna deal?


Efterhand började vi känna oss hemmastadda och självsäkerheten växte. För visst visste man allt om man hade skrivit upp sig hos rugbylaget på föreningstorget, dansat loss på PPP i Kolboda och listat ut vad det var Stiffe skrek när han ville rikta uppmärksamheten mot sig? Övriga skolans benämning på oss som lammisar hävdade motsatsen, men vi bara nickade och borstade bort lite damm från raffe-skjortan som pappa betalat samtidigt som vi tog en bild på dagens lunch och snapchatade till de delar av kontaktlistan som gick på andra skolor.


Om vi var i sjunde himlen i ettan hade vi dock förflyttats till helvetets nio kretsar när vi gick in på gymnasieår två. Okej, nu är jag lite hyperbol (som jag lärt mig att det heter – tack Roger!!), men år två på ekonomilinjen är inte direkt känt för att vara det lugnaste och mest stressfria. Tvärtom faktiskt, och vår klass var allmänt känd bland lärarna som gnällklassen. Jag kan väl inte påstå att jag själv var någon vandrande solstråle konstant – det blev många nyanserade och väl underbyggda men ack så sena kvällar, så sena att inte ens Procces fantastiska mat kunde kompensera för den uteblivna energin från och till.


Men det hör väl ändå till, och vi överlevde det också. Personligen har jag årskurs två att tacka för att även jag till slut lärde mig att dricka kaffe, så det vore väl dumt att klaga, och efter vårt sista sommarlov inleddes sista skolåret. För ett par veckor sen stod jag i matkön när jag fick en jätteläskig känsla. Jag såg en något förvirrad etta (ursäkta uttrycket men det är faktiskt sant) spana efter sina vänner efter att ha tagit mat i matsalen. Hon skulle korsa matkön precis där det stod ett gäng treor, och hennes blick på dem vittnade om att hon inte var helt nöjd med situationen. Jag kunde känna igen mig i precis de tankar hon utstrålade, och plötsligt kändes det som att det var jag som gick i ettan igen och tittade upp mot treorna. De var ju jättestora, de var verkligen hemma på skolan, de kände alla, och mest respektingivande av allt, de hade ju faktiskt koll på sina liv.


Det var väldigt läskigt att då stå där och inse att även om det bokstavligen känns som att det gått en vecka, så har det gått två år sen det där var jag. Jag kan inte ens förstå hur det gått så snabbt, för jag var verkligen i den situationen alldeles nyss, och mest av allt kan jag inte förstå hur jag kunde tro att treorna hade koll på sina liv?!


Nu går jag i trean. Jag är fortfarande typ 1,30 lång (ja, jag har lätta napoleonkomplex), men jag har massor av kompisar och jag känner mig minst sagt hemma på skolan, om inte annat på grund av alla sena eftermiddagar som spenderats där. Jag skriver för skoltidningen istället för att spela rugby (...), jag vet att Kolboda är ingenting jämfört med Berlin och jag har lärt mig att även om Stefans lektioner var en klass för sig är det viktigaste vi kommer att höra under hela vår gymnasietid ändå det Lucas berättade för oss. Och nej, jag har inte koll på mitt liv.


Vad jag däremot har koll på är huruvida skolan lever upp till sitt rykte eller inte. Sveriges bästa gymnasieskola hette det, och well, jag har ju inte jättemycket att jämföra med, men jag kan efter snart tre år på ProCivitas säga att det är en helt jävla fantastisk skola. Inte bara finns där palmer och akvarium i Ljusgården, där finns även ambitiösa elever, motiverad atmosfär och otroliga lärare. Även om arbetsbörda och humör gått upp och ner har det alltid varit roligt att gå till skolan, för att den alltid har erbjudit bästa möjliga förutsättningar för oss – den vill att vi ska prestera, och den vill att vi ska trivas. Hur mycket är inte det värt?!

Jag går i trean, och det är SÅ fett. Jag känner både elever och lärare, jag driver UF, jag har valt i princip alla mina kurser själv, jag har haft den fantastiska möjligheten att delta i mentorsprogrammet, undervisning varvas med nedräkningsfester och sist men inte minst – studenten väntar! Ni anar inte hur taggad jag är; om vi säger så här, hela upplägget kring min student har varit klart sedan augusti. Men det är inte enbart med glädje jag varje dag kryssar av ytterligare en ruta i kalendern. Det är på sätt och vis ångestladdat också, och inte enbart för att studenten faktiskt innebär att jag måste börja ta tag i mitt liv och göra en anständig och vuxen människa av mig själv, helst som lyckas ta sig någon annanstans i livet än från sängen till kylskåpet. Nej, studenten innebär också att tiden på Procce är slut, och med tanke på de tre fantastiska år jag haft där känns det sorgligt. Att gå till skolan och tycka det känns roligt varje dag är något inte alla får lyxen att göra, men på ProCivitas får vi alla möjligheter till det. På så sätt är Procce så lyxigt som alla säger, men inte in terms of dyra kläder eller fancy fester, utan vi pratar om lyxen att gå på en skola som anstränger sig för att man ska vara nöjd, lyxen att elevens välbefinnande står i fokus, lyxen att få trivas. Jag har redan babblat om hur fort tiden har gått (ja, jag är bra på att ordbajsa, fråga alla lärare som haft mig som elev de senaste åren), men jag måste återigen poängtera hur sjukt det känns att jag är inne på min sista termin. Så med det här vill jag egentligen mest säga till alla treor att vara tacksamma för era gymnasieår, och till alla ettor och tvåor att passa på att njuta, för ni har det så otroligt bra, och sen blinkar ni och sen är det slut. Missa inte att uppskatta det.


Nu har jag en månad kvar. En månad som jag ska ta tillvara på så mycket jag bara kan. En månad under vilken jag ska se till att bocka av allt det jag har kvar på listan över saker jag bara måste göra innan jag slutar – avsluta vårt fantastiska UF-företag, åka på studentresa, gå på bal, äta lite extra caesarsallad, sätta de sista betygen och baka kaka till Ann. Därefter bör min gymnasietid vara fulländad, även om jag kommer sakna ProCivitas något otroligt. Det är en fantastisk skola, och avslutningsvis vill jag till mina vänner, mina lärare och alla andra på skolan säga tack. Tack så sjukt mycket, för att ni gjort de senaste tre åren till de bästa möjliga gymnasieåren jag kunde få.


// Lovisa Bergdahl, chefredaktör